Skriv ut

Mikroorganismer

Trä är ett förnyelsebart byggnadsmaterial med en mängd olika användningsområden. I och med att träd i naturen ingår i det naturliga kretsloppet kan trävirket i våra konstruktioner angripas av mikroorganismer. För att ett angrepp ska kunna ske krävs det dock att rätt miljöbetingelser uppstår.

Virkets beständighet mot mikrobiella angrepp skiljer sig mellan olika virkesslag. Skillnader finns även mellan splintved och kärnved. Om en byggnad drabbas av en röt- eller mögelskada är det alltid ett tecken på bakomliggande fuktproblematik.

Mögel- och rötsvampar kan växa på och i fuktiga byggnadsmaterial, och det är främst rötsvampar som förkortar livslängden hos träkonstruktioner.

Mögelsvampar växer på cellulosabaserade material, men även andra byggnadsmaterial kan drabbas av påväxt som till exempel gipsskivor, isoleringsmaterial, betong samt målade ytor.

Materialgrupp

Kritiskt fukttillstånd
[% RF]

Smutsade material 

75-80

Trä och träbaserade material 

75-80

Gipsskivor med papp 

80-85

Mineralullsisolering 

90-95

Cellplastisolering (EPS) 

90-95

Betong 

90-95

Tabell 1. Olika värden för relativ fuktighet (RF) som krävs för att en mögelskada ska kunna uppstå. Värdena gäller i rumstemperatur och under en relativt lång varaktighet för materialet (Johansson et al 2005).

Fuktkrav

För att minimera risken för mögelangrepp ska den relativa luftfuktigheten (RF) i rumstemperatur inte överstiga 75 % under en längre period om inte annat kritiskt fukttillstånd finns dokumenterat för materialet (Boverkets Byggeregler BBR 6:52). Är den förväntade fuktbelastningen i en konstruktion större ska material med acceptabla och dokumenterade fuktegenskaper användas.

Om och hur snabbt en mögelskada uppstår beror inte bara på den relativa fuktigheten utan också på temperaturen, se bild 1.

Bild 1. Kritiska fukttillstånd för trä med hänsyn tagen till temperaturnivå och varaktighet hos fukttillståndet. Baserade på data från Viitanen (1996) och Smith & Hill (1982), sammanställt av Lars-Olof Nilsson (2009) Rapport TVBM-3151.

För virke anges fuktnivåer oftast med hjälp av begreppet fuktkvot. För omvandling av några värden på relativ luftfuktighet till motsvarande fuktkvot hos virket – se tabell 2.

RF (%)

Fuktkvot (%) vid 20 °C

75

15

80

16

85

18

90

21

95

24

Tabell 2. Ungefärliga fuktkvoter vid 20 °C för olika värden på relativ luftfuktighet.

Eftersom mögel växer på virkets yta är det ytfuktkvoten som ska kontrolleras för att undvika mögelpåväxt.

Bild 2. Tidsåtgång för start av mögelpåväxt på furuvirke och andra material. Vattenaktivitet × 100 = Relativ fuktighet (Viitanen 1996).

Jämförelse görs i Bild 2 av resultat från aktuell modell 1 (responstid för initiala stadier av mögeltillväxt på ytan av furusplint 1, den ursprungligt virkestorkade ytan) med tidigare resultat av a) Illman and Eeathernburn (1947) på bomull, b) Barton-Wright och Tomkins (1940) på vetemjöl och c) Ayerst (1968) på rent agarkultur (III).

Om fuktkvoten är under 20 % är risken för angrepp av rötsvampar liten. Trä utsatt för fukt kan skyddas mot rötangrepp genom kemisk behandling till exempel tryckimpregnering. Ett tryckimpregnerat virke har dock inget fullgott skydd mot påväxt av mögelsvampar.
Högt fuktinnehåll i byggnader och därmed ökad risk för mikrobiell påväxt på byggnadsmaterial kan ha en negativ inverkan på människors hälsa (Bornehag et al 2001). Det är dock ännu inte klarlagt exakt vilka ämnen i luften i dessa byggnader som orsakar ohälsa, men både mikrobiella och kemiska ämnen misstänks vara orsak.

Troligt tidscenario vid en vattenskada visas i Bild 3.

Bild 3. Troligt tidscenario vid en vattenskada. Åtgärdas vattenskadan tidigt och fukten torkas ut uppstår ingen mögelskada. Upptäcks inte vattenskadan så kan fukten ge upphov till rötskador i förlängningen.  

Mögelsvampar

Mögelsvampar är svampar som växer ytligt på virke. Grundstrukturen hos svampar består av hyf, mycel, fruktkropp och sporer.  En hyf kan liknas vid en smal tråd som är 2 - 5 µm bred. Från hyferna kan konidieforer (fruktkropp) utvecklas, och det är på dessa konidieforer som sporerna bildas. Sporer kan ha olika utseende och storleken kan variera mellan 2 och 5 µm.

Bild 4. Mögelsvamparnas livscykel. Illustration Agneta Olsson-Jonsson, SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut.

Om rätt förhållanden uppstår kan mögelsvampar växa mycket snabbt och inom bara ett par dagar ge omfattande skador. Mögelsvampar förökar sig med hjälp av sporer och hyffragment. Sporer och hyffragment finns alltid i luften men de högsta halterna finns under sensommar och tidig höst.

Mögelsvampar växer ytligt men hyferna kan växa in i vedens märgstrålar. Mögelsvampar kan inte bryta ner cellulosan i veden och orsakar därmed inte hållfasthetsförändringar i virket.

För tillväxt av mögel krävs

Är materialet torrt och den relativa luftfuktighet lägre än 75 % kan inget angrepp utvecklas. Om den relativa fuktigheten blir 100 % en längre tid begränsas mögelpåväxten. Vid så hög fuktbelastning bildas en vattenfilm vilket gynnar rötsvampar, jästsvampar och bakterier.

Mögelsvampens hyfer är i regel ofärgade. Sporerna kan vara färgade gult, grönt, blått eller svart.

Stora angrepp av mögelsvamp ger upphov till ett vitgrått, grått, gråsvart, grågrönt eller gulgrönt "ludd" på materialet. Det är mycelet som bär på otaliga sporbärande strukturer. Luddet kan färga av sig vid beröring.

Missfärgning och lukt

Angrepp av mögel kan kännas igen på ytlig missfärgning i form av mörka fläckar, men mögelpåväxten kan också vara ofärgad och mycket svår att upptäcka med blotta ögat. Mögelsvampar kan avge en besvärande och karakteristisk lukt. Lukten kommer från lättflyktiga organiska kolväten som svamparna avger. Luktintensiteten är beroende av bland annat svampart, vilket material svampen växer på samt fukt- och temperaturförhållanden.

Det är svårt för en lekman att urskilja om en lukt härrör från en mikrobiell skada. Däremot kan en fackman med kännedom om och erfarenhet från fukt- och mögelskadeutred¬ning oftast bedöma om lukten har mikrobiell karaktär.

Vanligt förekommande mögelsvampar på byggnadsmaterial

Mögelsvampar från släktena Penicillium och Aspergillus är de vanligast förekommande. Inom släktet Penicillium är arterna P. chrysogenum, P. corylophilum P. glabrum och P. commune de vanligast förekommande arterna. Inom släktet Aspergillus är arterna A. versicolor, A. niger och A. ustus vanligt förekommande. Andra vanligt förekommande släkten är Acremonium, Aureobasidium och Cladosporium

Sammanfattning mögelsvampar

Blånadssvampar

Blånadssvampar växer såväl på som in i virket. De kan även växa på målade ytor. Hyferna är brunfärgade och ger träet en blåaktig ton när de växer inne i veden. De orsakar inga hållfasthetsförändringar i virket. För att blånad ska kunna utvecklas krävs en fuktkvot i träet på över 30 %. En blånadsskada kan öka virkets permeabilitet vilket kan medföra att virkets vattenupptagande förmåga ökar. En allmän uppfattning är att blånadssvampar kan fungera som en inkörsport för röta.

Eftersom blånadsangripet virke har förhöjd vätskepermeabilitet ska det inte användas i fuktutsatta konstruktioner som till exempel fönster, utomhuspaneler, takinbrädningar och liknande.
 
För att undvika att virke angrips av blånad under lagerhållning och på bygget ska virket skyddas mot nederbörd och markfukt. Virke som blivit fuktigt ska ges möjlighet att snabbt torka ut.

Vanliga arter

Vanligt förekommande arter i samband med blånadsskador finns inom släktena Alternaira, Epicoccum, Fusarium och Aurobasidium.  

Blånadssvampar har följande kännetecken

Rötsvampar

Rötsvampar är en grupp av mikroorganismer med förmåga att bryta ner vedstrukturen. Rötsvampar har förmåga att bryta ner cellulosa, hemicellulosa och i vissa fall lignin i veden. Nedbrytningsprodukterna tas upp i hyferna för att användas i ämnesomsättningen. Nedbrytningen av veden gör att virkets hållfasthet snabbt försämras. För att rötsvampar ska kunna etablera sig och växa i virke krävs att svampen har tillgång till fukt. Vilken fuktkvot som krävs varierar mellan olika svamparter men fuktkvoten måste vara högre än 20 % för att någon svamp ska kunna orsaka en rötskada.

Rötsvampar delas upp i tre olika grupper: brunröta, vitröta och soft rot. Brunröta är det vanligast förekommande rötangreppet i byggnader. Ett kraftigt angrepp av en brunrötande svamp ger ett virke som har färgats brunt och med sprickbildningar som delar upp virket i kubliknande bitar. Virkets hållfasthet försämras redan tidigt vid ett angrepp.

Vitrötande svampar angriper främst virke från lövträd och vitröta är därför inte lika vanligt förekommande i byggnader. Vid ett angrepp färgas veden vit och spricker inte upp i kuber utan blir fibrös.

Soft rot kan förekomma på ytan av konstruktionsdelar som utsätts för hög fuktbelastning under en längre tid, som till exempel fönsterbågar. Veden får så småningom små ytliga sprickor. Svamparna som orsakar soft rot klarar det låga syreinnehåll som ett vattenmättat material har. Virke som angripits av soft rot förlorar mycket av sin hållfasthet. Exempel på mögel¬svampsläkten som kan utvecklas till soft rot är Chaetomimium, Humicola och Petriella

Rötsvampar sprider sig med hjälp av sporer som sprids med luften. Sporer gror och utvecklar hyfer om de kommer i kontakt med trä med lämplig fuktkvot och temperatur. Ett virke kan vara angripet av rötsvampar utan att någon fruktkropp har bildats. Olika faktorer styr om och när fruktkroppar bildas som till exempel fukt, temperatur, svampart, årstid och så vidare.

Vanliga arter

Vanligt förekommande virkesnedbrytande svampar i byggnader är källarsvamp (Coniphora puteana), hussvamp (Serpula lacrymans) och rötsvampar från släktet Antrodia sp. Hussvamp och källarsvamp påträffas vanligen i fuktskadade krypgrunder och källarutrymmen, i bottenbjälklag, syllar, blindbottnar och i trossbottnar samt i anslutning till våtutrymmen och kök. Hussvampen kan snabbt orsaka stora rötskador och kräver ofta omfattande renoveringsåtgärder.

Rötskador orsakade av släktet Antrodia är vanligt förekommande på byggnadens övre plan och på vindar.

Förutsättningar för etablering och tillväxt

För att rötsvampar ska etablera sig och växa krävs att 

Vissa rötsvampar kan angripa trä även vid andra förhållanden.
 
Det finns dock en rötsvamp som kan etablera sig och växa även vid mycket höga fukthalter. Det är pålsvampen, Rigidiporus vitreus, som angriper pålade träkonstruktioner – företrädesvis i zonen mellan luft och grundvatten.

För att undvika röta i trä bör byggnadskonstruktioner i första hand utföras så att virkets fuktkvot endast kortvarigt överstiger 20 %, det vill säga ges ett konstruktivt träskydd. För virke som används ovan mark i skyddade konstruktioner är ett konstruktivt träskydd kombinerat med rätt val av virke i de flesta fall tillräckligt för att konstruktionen ska vara beständig. Virke i utsatta lägen, och där fuktkvoten under längre tider överstiger 20 %, måste ges ett kemiskt träskydd genom tryckimpregnering eller liknande. Det gäller till exempel altandäck eller virke som står i markkontakt.

Kännetecken på röta

Enklaste sättet att skilja friskt virke från rötat virke är att känna på hårdheten med en knivspets. Om veden är mycket mjuk eller smular sönder omedelbart, är träet mycket nerbrutet. För att detektera ytliga angrepp kan man sticka in knivspetsen i virket och för¬söka bryta bort en flisa. Om brottet är flisigt, det vill säga brottet går huvudsakligen längs träets fiberriktning, är virket friskt. Om trävirket bryts tvärs av är virket rötskadat. 
Dessa metoder kan dock inte avslöja inre rötskador.

Bakterier

Vednerbrytande bakterier

Bakterier kan också angripa och bryta ner ved. Detta sker när virket är i direkt mark- och vattenkontakt. Vissa bakterier, de så kallade tunnlande bakterierna, är även kända för att bryta ner impregnerat virke efter längre tids exponering.

En annan typ av bakterier påverkar virke som vattenlagras eller vattenbegjuts under längre tid. Dessa så kallade vattenlagringsskador medför ingen hållfasthetsnedsättning, men ökad permeabilitet hos virket med risk för bland annat ökad vattenupptagning i utsatta lägen, överabsorption av färg och bets.

Actinomyceter

Actinomyceter, som även kallas strålsvampar är de bakterier som mest förknippas med fuktskador i byggnader. Dessa bryter dock inte ner virket. Dessa bakterier är starkt luktalstrande och lukten påminner om lukten av jord/jordkällare. Actinomyceter växer i långa kedjor som påminner om hyfer. Ofta är det actinomyceter som orsakar den mögellukt (geosmin) som förekommer i samband med fukt- och mögelskadade byggnader. Ett fuktigt byggnadsmaterial angrips sällan av endast actinomyceter utan bakterierna hittas oftast tillsammans med mögelsvampar.

Nedsmutsat virke får lättare påväxt av actinomyceter än rent virke vid en fuktskada.

En fuktskada kan även ge upphov till bakterietillväxt. För att denna tillväxt ska kunna etableras på byggnadsmaterial krävs en högre fukthalt än vad som krävs för mögel, vilket innebär att den relativa fuktigheten måste överstiga 95 %.

Ordförklaring

Actinomyceter: Bakterier som växer på fuktiga byggnadsmaterial (RF > 90 %). Växer i tunna kedjor som kan påminna om hyfer. Sprider en stark lukt som påminner om lukten av jord eller jordkällare. Kallas även för Strålsvampar.

Blånad: Svampar vars hyfer växer in i veden. Virket får en blåfärgad ton. Virkets hållfasthet förändras inte.

Brunröta: Röta orsakad av svampar som bryter ner cellulosa och hemicellulosa men inte lignin. Vid ett långt gånget kraftigt angrepp färgas veden brunröd samt spricker upp i kvadratiska bitar. Virkets hållfasthet försämras.

Cellulosa: Är den dominerande komponenten i växternas cellväggar och därmed den vanligaste organiska substansen i naturen. Cellulosa är en kolhydrat.

Fuktkvot: Fuktkvot är förhållandet mellan vikten av vattnet i ett material och vikten av torrt material.

Fruktkropp: Struktur som bildas av hyfer. Med hjälp av fruktkroppen kan svampar genomföra genetisk rekombination (sexuell förökning) och sprida sporer.

Geosmin: Jordlukt, samlingsnamn på luktrika organiska föreningar producerade av actinomyceter.

Hemicellulosa: Är liksom cellulosa en polymer men har förhållandevis kort kedjelängd sammansatt av maximalt upp till 150 - 200 molekylenheter. Dessutom är hemicellulosans kedjepolymer ofta förgrenad medan cellulosans är rak.

Hyf: Grundstruktur för de flesta svampar. Med hyferna tillväxer svampen och det är i hyfen all ämnesomsättning sker.

Jästsvampar: Små encelliga svampar som förökar sig asexuellt genom delning. Kräver oftast fritt vatten (RF > 100 %).

Kritiskt fukttillstånd för mögelpåväxt: Den lägsta nivå av fukt som krävs för att mögelpåväxt skall uppkomma

Konidiefor: Struktur hos mögelsvampar som används för att sprida sporer (konidie-sporer).

Kärnved: Ved i det levande trädets centrala del som uteslutande består av döda celler. Kärnved är oftast mörkare och har en lägre vattenhalt än den omgivande levande veden, splinten.

Lignin: Lignin bidrar till att ge trä dess mekaniska styrka. Lignin är en aromatisk förening som ingår i växters cellväggar.

Märgstrålar: Förbinder phloem (innerbarken) med den innanförliggande veden och fungerar i första hand som näringsupplag men även som radiella transportvägar för vatten och i vissa fall harts eller kåda.

Mögelsvampar: Samlingsnamn för en grupp svampar med liknande utseende och växtsätt. Kännetecknas av små strukturer, snabb etablering och tillväxt.

Organiska kolväten: Kemiska föreningar som innehåller kol och väteatomer.

Relativ fuktighet: Talar om hur mycket vattenånga luften innehåller i förhållande till hur mycket vattenånga luften kan innehålla vid en viss temperatur.

Soft rot: Röta orsakad av svampar som klarar vattenmättat virke. Ger ytliga förändringar av virket men ingen större hållfasthetsförsämring.

Splintved: Den yttre veden i en trädstam. I det levande trädet innehåller splintveden levande celler och omger den inre delen, kärnveden, som består av döda celler.

Spor: Bildas av svampar för spridning och förökning. Sporer som bildas asexuellt benämns konidiesporer. Konidiesporer bildas främst av mögelsvampar.

Strålsvampar: Se Actinomycter

Vitröta: Röta orsakad av svampar som bryter ner cellulosa, hemicellulosa och lignin. Framförallt är det ved från lövträd som bryts ner av vitrötande svampar. Vitrötat virke färgas vitt och får en fibrös konsistens.

TräGuiden är en tjänst från Svenskt Trä | www.svenskttra.se | traguiden@svenskttra.se | Tel: 08-762 72 60 Skriv ut