I dessa fall finns en direkt motsvarighet mellan delarna i beräkningsmodellen (till exempel ett balkelement i ett dimensioneringsprogram som används för konstruktionsberäkningar) och den verkliga byggnadsdelen (här en limträbalk). Modellerna som används för dimensionering förutsätter att vissa grundläggande kriterier är uppfyllda för att tillräckligt noggranna resultat ska uppnås. Det gäller sådana egenskaper som balkens slankhet så att traditionell balkteori kan användas, eller att ett förband i ett fackverk kan antas vara ledat. Om dessa förutsättningar inte är uppfyllda i verkligheten fungerar modellerna mindre bra. Om till exempel ett dymlingsförband i ett fackverk är stort i förhållande till diagonalens längd kan den statiska modellen av själva diagonalen ifrågasättas, till exempel när dess kritiska last mot knäckning ska beräknas.
En konstruktions systemlinjer bör normalt antas sammanfalla med strukturelementens tyngdpunktslinjer. Dessutom antar man ofta att dessa möts i antingen ledade eller momentstyva leder (knutpunkter). Ett stort förband kan ge upphov till avsevärda moment och kan inte betraktas som en led. Ett dåligt utformat förband ger upphov till excentricitetsmoment och kan inte modelleras som en friktionsfri led (nollmoment) där systemlinjerna skär varandra, oavsett förbandets verkliga styvhet.
Figur 14.2 Förband med excentricitet i förhållande till de streckade systemlinjerna.
