I sin enklaste form består treledstakstolen av två balkar som lutar mot varandra och är sammankopplade med en led i nocken. Fotändarna har likaså ett ledförband med fundamentet, eller de kan vara sinsemellan förenade med dragband – ofta av stål, se figur 3.9. I det senare fallet läggs takstolen vanligtvis upp på pelare, men dragbandet kan också sättas in i ett rör som gjutits in i golvkonstruktionen. Balkarna är oftast raka och jämnhöga men även här kan formen variera, till exempel kan spännverk användas.
Spännverket kan betraktas som en övergångsform mellan massiv balk och fackverk, se figur 3.10 och 3.11. Knutarna är dock färre och enklare utformade än i ett fackverk. Det finns idag företag som erbjuder anpassade ståldetaljer för den här konstruktionstypen, som dragband och infästningsbeslag. Med förspänning kan dragbanden medföra en positiv inverkan på tryckstagens knäckning, se figur 3.12. När ett tryckstag börjar böja sig ut ur sitt plan, ändrar kraften i tryckstaget (av dragbandet) sin riktning från vertikal till sned men pekar fortsättningsvis mot förbandet mellan tryckstaget och balken. Resultanten vid punkt A är en horisontalkraft P1, vilket gör systemet självstabiliserande, och minskar därmed den uppkomna förskjutningen vid punkt A, se figur 3.12 a). Den självstabiliserande effekten uppträder så länge som knutpunkten mellan balken och tryckstaget är på samma höjd som eller ovanför knutpunkten mellan balken och dragbandet, se figur 3.12. För att säkerställa att systemet är självstabiliserande bör spännverkets balk ha tillräcklig överhöjning, så att den även med full last är minst L ⁄ 200. Om balken inte har överhöjning kan andra stabiliseringsmetoder användas, till exempel så att trycksträvans nedre ände stabiliseras mot förskjutning ut ur sitt plan eller med styva förband mellan balken och trycksträvan, se figur 3.13. Snedstagning med trycksträvor som i figur 3.13 b) rekommenderas inte om lasten kan vara osymmetrisk (till exempel last endast på ena sidan om primärbalken), eftersom snedstaget kan trycka primärbalken i sidled och på så sätt destabilisera den. I sådana fall är stabilisering med hjälp av dragband, se figur 3.13 c), mycket säkrare.
Treledstakstolar kan med fördel kombineras till tredimensionella konstruktioner. Takbalkarna placeras då strålformigt ut från en gemensam nockpunkt och dragbanden består av en polygonformad (månghörnig) dragring, som längs periferin sammanbinder fotpunkterna, se figur 3.9 f).
Figur 3.9 Treledstakstolar. a) Treledstakstol med dragband, b) treledstakstol med dragband och underspända balkar, c) treledstakstol med dragband i mittpartiet och underspända balkar, d), e) treledstakstol utan dragband och med underspända balkar (två orörliga stöd), f) treledstakstolar radiellt ordnade med polygonal dragring runt takkanten.
Figur 3.10 Exempel på underspänd balk med en konstruktionshöjd h.
1. Balk
2. Dragband av stål
3. Trycksträvor
4. Infällda eller utanpåliggande stålbeslag
Figur 3.11 a) – c) Spännverk med varierande antal trycksträvor, d) parabelformat spännverk.
Figur 3.12 a) Stabiliserande spännverk med överhöjning, vilket ger ett självstabiliserande system. b) Destabiliserande situation när balken har en initialdeformation med ”negativ” överhöjning.
Figur 3.13 Stabiliserande spännverk med antingen olika slag av fast inspända förband mellan balk och trycksträvor a), d) eller stagning av trycksträvans nedre ände mot förskjutning ut ur sitt plan b), c).
