Stegljudsnivå, vägda stegljudsnivåer L_n,w, L´_n,w och L´_nT,w [dB]

Normaliserad stegljudsnivå

Detta begrepp används för att karakterisera stegljudsnivån från byggelement/bjälklag mätta eller beräknade utifrån laboratorieförhållanden. Vid mätning skapas ljud med en standardiserad hammarapparat i sändarrummet i ett laboratorium och ljudtrycksnivån bestäms som ett medelvärde i mottagarrummet L_M (M=mottagarrum) Stegljudsnivån definieras sedan som:

L_n = L_M + 10×log(A_M / A₀),

där L_M är ljudnivå i mottagarrum. A_M är den totala absorptionsytan i mottagarrummet och där A₀ är 10 m², vilket svarar mot absorptionsytan i ett ”normalmöblerat och normalstort” sovrum. Om mottagarrummets absorptionsyta, A_M, är nära 10 m² vilket ofta är fallet, så blir faktorn 10log(A_M/ A₀) nära noll. Vid mätning bestäms L_n vanligen minst för 21 frekvensband från och med 50 Hz till och med 3150 Hz i enlighet med SS-EN ISO 10140-3. Stegljudsnivån i respektive frekvens vägs sedan samman till det vägda sammanfattningsvärdet, L_n,w, i enlighet med standarden SS-EN ISO 717-2, och anges som ett sammanfattningsvärde i dB. Ju lägre L_n,w - värdet är, desto bättre är stegljudsisoleringen.

I byggnad kallas samma värde ”L prim nw” , L´_n,w, och anger en färdig byggnads förmåga att reducera stomburet ljud mellan två utrymmen inklusive flankerande konstruktioner, och mäts eller beräknas samt utvärderas med utgångspunkt från stegljudsnivåerna i varje 1/3-dels oktavband enligt samma princip som L_n och L_n,w (dock sker mätning/beräkning i byggnad) i enlighet med SS-EN ISO 16283-2 (mätning), SS-EN ISO 12354-2 (beräkning) och utvärderas enligt SS-EN ISO 717-2.

Standardiserad stegljudsnivå

I Sverige används dock uteslutande standardiserad stegljudsnivå i färdiga byggnader. Begreppet inkluderar flankerande konstruktioner och definieras i enligt följande:

L´_nT = L_M+10×log (T/T₀)

där L_M är ljudnivå i mottagarrum. T är efterklangstiden i mottagarrummet och T₀ är 0,5 s vilket motsvarar ett normalt möblerat rum. Det innebär att vid mätning i omöblerat rum så görs en korrigering som om rummet vore normalt möblerat. Därmed kan mätning ske i såväl möblerat som omöblerat rum.  Om mottagarrummet är normalmöblerat så blir T ofta ca 0,5 s och då blir faktorn 10log(T/T₀) nära noll. I Sverige och många andra länder används standardiserad stegljuds i regelverk och standarder då det korrelerar väl med upplevd ljudisolering. Se vidare nedan och i definitioner.

Vid mätning eller beräkning bestäms L´_nT vanligen minst för 19 frekvensband från och med 50 Hz till och med 3150 Hz i enlighet med SS-EN ISO 16283-2 (mätning) eller SS-EN ISO 12354-2 (beräkning). Vägd standardiserad stegljudsnivå i respektive frekvens vägs sedan samman till det vägda sammanfattningsvärdet, L´_nT,w, i enlighet med standarden SS-EN ISO 717-2. Ju lägre L´_nT,w värdet är, desto bättre är stegljudsisoleringen.

Anpassningstermer

De vägda värdena, L_n,w , L´_n,w och L´_nTw tar bara hänsyn till frekvenser mellan 100 och 3150 Hz. För att beakta även lägre frekvenser används spektrumanpassningstermen C_I,50-2500 (I = Impact) som gäller mellan 50 – 2500 Hz. Termen innebär att ett större frekvensområde omfattas i kravet än vad som täcks av de vägda värdena. Anpassningstermen kan vara både negativ och positiv. För betonghus med stegljudsdämpande golvbeläggning brukar C_I,50-2500 ofta vara nära 0 dB. För lätta konstruktioner kan C_I,50-2500 ofta uppgå till 10 dB eller mer. Stora positiva värden på anpassningstermen indikerar sämre stegljudsisolering vid låga frekvenser. Krav med anpassningstermer används normalt för bostäder samt för vissa lokaler med högre krav. I Sverige används idag i huvudsak L´_nTw (i bostäder alltid tillsammans med anpassningstermen C_I,50-2500).

I BFS 2024:10 används det förkortade skrivsättet L_nT,w,50 (=L´_nT,w + C_5I,50-2500) för stegljudsnivå i byggnad med utökat frekvensområde (bland annat för bostäder). Ljudkrav i bostäder kan också ges utökade krav i enlighet med SS 25267.