Detta medför, förutom den tilltagande gråa färgen, även att ligninet som binder ihop vedcellerna i träytan försvinner. Resultatet blir en träyta med lösa fibrer. Fenomenet kallas ofta fliskritning.
Bild 1. Fliskritning. Foto: J. Ekstedt.
Bild 2. Mikroskopbild av nyhyvlad träyta. Foto: J. Ekstedt.
Bild 3. Mikroskopbild av ljusexponerad träyta. Foto: J. Ekstedt.
Solljuset påverkar endast träets yta och genom att skrapa med ett vasst föremål är det lätt att blottlägga den opåverkade veden under det grå ytskiktet. Redan innan träet har grånat påverkas dock träytan av solljuset. Genom att utsättas för solljus och värme tränger sockerarter ut på träytan. Sockerarterna kan sedan utgöra en grogrund för mikroorganismer och annan påväxt.
För trä som på något vis ska ytbehandlas är det därför av betydelse, för färgens beständighet, hur snabbt efter sågning eller hyvling som ytbehandlingen genomförs. Det är därför törsta vikt att träytor som ska ytbehandlas, målas eller lackas så snart som möjligt efter sågning eller hyvling för att uppnå så bra fästförmåga för färgen som möjligt.
Obehandlat trä som under längre tid har exponerats för utomhusklimat grånar och fliskritar. Hur mycket lösa fibrer det finns på ytan i en träkonstruktion inverkar på möjligheten att uppnå ett gott resultat vid ytbehandling och underhåll. Genom att avlägsna gråa och lösa fibrer genom borstning, putsning eller hyvling kan en målningsbar yta uppnås. Vid en jämförelse av Bild 2 och 3 synd tydligt skillnaden mellan en nyhyvlad och en ljusexponerad yta. För bästa resultat rekommenderas en nyligen torrkluven eller hyvlad träyta med en ytfuktkvot på 16 % eller lägre.
