Asfaltbeläggning ger en slitstark farbana med förhållandevis lång livslängd. Grusfarbana används ibland på grusvägar, till exempel skogsbilvägar. Trafikverket kräver normalt asfaltbeläggning.
Träbeläggning
Träplank är lämpliga som beläggning på framförallt gång- och cykelbroar. Slitplank av impregnerat trä ger en hållbar beläggning men kräver lite extra underhåll. På broar med hög trafikbelastning kan slitplank utföras av oimpregnerat virke. Den mekaniska förslitningen är då i regel större än den naturliga nedbrytningen. Vid lägre trafikbelastning kan till exempel kärnved av furu, lärk eller ek användas som alternativ till impregnerat trä. För att minska halkrisken på en träbeläggning – särskilt vid våt vägbana eller under vinterförhållanden – kan beläggningens översida ges 7–8 mm breda och cirka 10 mm djupa spår med cirka 15–20 mm mellanrum. Sand från sandning fastnar i spåren och ökar väggreppet och halksäkerheten avsevärt.
Plankor är ofta både bärande och utgör slitskikt. Utöver den tjocklek som erfordras statiskt bör plankornas tjocklek ökas, med hänsyn till förslitning – ökning med 10 mm för gång- och cykelbroar och 20 mm för övriga broar vid användning av barrträ, och med 5 mm respektive 10 mm vid användning av ek och andra hårdare träslag. Plankors bredd bör vara 100–175 mm.
Plankor läggs ofta tvärs mot färdriktningen med öppna springor. Öppning mellan plankor får inte vara för liten eftersom svällning då kan leda till spänningar. Springor får heller inte vara för stora för att klackar eller promenadkäppar inte ska fastna. Lämplig bredd på springor är 6–8 mm i samband med montering, som ska utföras med rostfri träskruv kvalitet A2 eller kvalitet A4.
Beläggning med spontad plank har flera fördelar jämfört med plank och öppna fogar. Smuts på bärande syllar och regnvatten tränger igenom i mycket mindre omfattning och beläggningen blir jämnare genom att plankorna får samma nedböjning och inte slår sig. Spontad plank med 12 % fuktkvot bör läggas med ett mellanrum av cirka 4 procent av plankornas bredd för att kunna anpassa sig till växlande klimatförhållanden. Med diagonalt lagd beläggning uppnås ytterligare fördelar genom att praktiskt taget allt regnvatten kan rinna av i spår eller spont om bron har en lutning i längdled. Diaginal plankbeläggning kan dessutom fungera som avstyvningsförband mot vindkrafter.
Cykeltrafik över en diagonal beläggning blir också avsevärt tystare än över en tvärslagd plankbeläggning.
Bärande konstruktion under plankbeläggning bör antingen vara helt öppen eller så tät som möjligt. Ståldetaljer ska vara väl skyddade mot korrosion, särskilt från vägsalt, med lämplig ytbehandling eller med täckning. Om bron korsar väg eller järnväg får vatten eller smuts inte släppas ned på denna, utan en sådan brobana ska vara tät. Det kan åstadkommas med till exempel plåt, tätskiktsmatta eller gummiduk som läggs på konstruktionsplywood ovanpå balkarna.
Under dessa förutsättningar är plankbeläggningen ett lättskött slitskikt.
Bild 1. Gång- och cykelbro med träbeläggning. Foto: Per-Anders Fjellström.
Asfaltbeläggning
Asfaltbeläggning kan användas på träbroar under förutsättning att underlaget är tillräckligt stabilt för den avsedda trafiken. Speciellt skarvar i underlaget, som rör sig när fordon passerar, kan resultera i att asfalten spricker och på sikt lossnar. Underlag på gång- och cykelbroar kan bestå av till exempel K-plywood, spontad plank eller liggande limträelement. Tvärspända träplattor klarar stora trafiklaster och utgör det stabilaste och säkraste träunderlaget för asfaltbeläggning, och används till såväl gång- och cykelbroar som till vägbroar.
Till träbroar används samma typer av asfaltbeläggningar som till andra broar. Blåsbildning under beläggningen är inte speciellt vanligt på träbroar, men för att undvika blåsbildning vid asfaltering bör läggningstemperatur vara så låg som möjligt. För att undvika framtida blåsor under en asfaltbeläggning anses större beläggningstjocklek reducera risken, därför att temperaturen mot underlagets yta då inte blir så hög av solstrålning. Tjockleken har dock troligtvis mindre betydelse för en träbro än för en betongbro, på grund av träets låga värmeledningsförmåga. En tjockare beläggning blir även tyngre vilket också medverkar till att förhindra blåsbildning.
En beläggning har ofta följande uppbyggnad:
- träyta behandlad med polymermodifierad asfaltprimer
- tätskikt av svetsbar tätskiktsmatta med armerad stomme och polymermodifierad bitumen på båda sidor
- asfaltbeläggning beroende på trafikbelastning.
Träytor ska vara torra och jämna. Den bästa vidhäftningen erhålls på en hyvlad eller slipad yta. Vidhäftning mellan träunderlag och asfaltbeläggning blir bäst om beläggningsarbetet utförs så snart som möjligt, och på en träyta som inte varit utsatt för vädrets inverkan. Innan tätskiktsmatta läggs ut ska hela träytan behandlas med polymermodifierad bitumenlösning, och ytan ska sedan vara torr innan tätskiktet läggs ut. Matta svetsas mot underlaget genom att bitumenlösning på undersidan av mattan värms på ett kontrollerat sätt för att få god vidhäftning mellan matta och underlag, men samtidigt på ett sådant att träunderlaget inte förändras av värmen. Tätskiktsmattan kan läggas på hos brotillverkaren, men oftast utförs detta på byggarbetsplatsen och bron beläggs sedan snarast möjligt.
En asfaltbeläggnings livslängd beror bland annat på trafikmängd. Vid inspektion bör täthet kontrolleras med avseende på att inte fukt får tränga ned i träunderlaget.
Bild 2. Vägbro av trä med asfaltbeläggning. Foto: Per-Anders Fjellström.
