Splintveden i alla träslag är generellt sett inte motståndskraftig mot biologiska angrepp, medan kärnvedens naturliga motståndskraft varierar från ringa till mycket motståndskraftig, en egenskap som först visar sig då träet blir naturligt exponerat för i första hand fukt.
Trädets splintved - det vill säga den yttre delen av stammen – har alltid lägre beständighet kärnveden. Kärnved består av "inaktiva" celler. De öppningar mellan cellerna som finns i splintveden och som möjliggör vattentransporten är här stängda och fungerar inte längre som transportväg. Kärnved är vanligtvis ganska resistent mot vattentransport speciellt på de tangentiella och radiella ytorna medan det i ändträ kan förekomma viss absorption. Splintveden suger vanligtvis upp betydligt mer vatten än kärnveden. Kärnveden innehåller även i många fall träslagsspecifika kemiska substanser, så kallade extraktivämnen.
Extraktivämnena ger varje träslag karakteristiska egenskaper som färg och naturlig beständighet. Till övervägande del består extraktivämnena av hartssyror, fettsyror, kolhydrater och mineralämnen (aska). Vissa träslag har en hög koncentration och en viss sammansättning av extraktivämnen som ger en bra naturlig beständighet mot biologisk nedbrytning och minskar träets benägenhet att ta upp vatten.
Allteftersom trädet växer bildas nya celler till splintveden och den äldre veden omvandlas till kärnved. Övergången från splintved till kärnved är för många träslag synlig på stockens tvärsnitt som en färgskillnad. Vanligtvis har splintveden en ljusare och kärnveden en mörkare kulör. Kärnveden deltar inte i vattentransporten utan fungerar som stöd och näringsförråd.
Utöver träets naturliga beständighet är olika träslags hygroskopicitet (förmåga att ta upp och avge fukt) en karakteristisk naturlig egenskap som också varierar kraftigt med hänsyn till träslag och som spelar roll för användningen av olika träslag till olika ändamål.
I virke som beställs som kärnvirke får inte splintved förekomma då den naturliga beständigheten inte uppfyller kraven i tabellerna 2 och 3.
Bild 1. Furu- och grankärna samt kärnved i furu.
Ett trästyckes naturliga beständighet är beroende på de förhållande som råder i dess omgivning. Nedanstående tabell visar på de skillnader som finns om träet förvaras oskyddat i det fria, skyddat ovan mark eller ständigt torrt. Tabellen visar även de stora skillnader i naturlig beständighet som förekommer mellan olika träslag.
I tabellen redovisas den uppskattade livslängden för trä exponerat i fria luften.
Tabell 1. Uppskattning av livslängden för olika träslag exponerade i fria luften.
| Träslag | Oskyddat i det fria | I det fria under tak | Ständigt torrt |
| Al, björk, poppel | 3-20-40 år | 3-20-40 år | <400-500 år |
| Alm | 60-80-100 år | 80-130-180 år | <1500 år |
| Ask | 15-40-60 år | 30-60-100 år | 300-800 år |
| Bok | 10-35-60 år | 30-60-100 år | 300-800 år |
| Ek | 50-85-120 år | 100-150-200 år | 300-800 år |
| Furu | 40-60-85 år | 90-100-120 år | 120-1000 år |
| Gran | 40-55-70 år | 50-60-75 år | 120-900 år |
| Lärk | 40-65-90 år | 90-120-150 år | <1800 år |
Beständighet i markkontakt för kärnved
När man talar om träslag med hög naturlig motståndskraft i markkontakt avses vanligtvis kärnved av importerade träslag som till exempel teak, iroko, cumaru, falsk akasia (robinia) och tuja (western red cedar). Av våra inhemska träslag har kärnved av ek bäst naturlig beständighet, medan beständigheten hos kärnved av furu och lärk är relativt måttlig i markkontakt och sinsemellan i stort sett lika. När det gäller gran, som är vårt viktigaste träslag för byggvirke, klassificeras det i den lägsta beständigheten i markkontakt. Men tack vare att gran, vars kärna inte visuellt kan skiljas från splint i torrt tillstånd, är mindre hygroskopiskt och därför tar upp fukt långsammare än furusplint, kan granens naturliga beständighet anses som något bättre än den vedertagna klassificeringen enligt SS-EN 350-2. Gran har därför visat sig vara väl lämpat för vissa användningsområden utomhus ovan mark, till exempel i utvändiga träpaneler och fasaddetaljer.
Olika träslag har olika naturlig beständighet mot mikrobiell nedbrytning. För samtliga träslag gäller att kärnveden normalt har bättre beständighet än splintveden. Metod saknas för att värdera beständigheten hos olika träslag vid normal byggnadsteknisk användning ovan mark. Tester har utförts där stavar av kärnved med måtten 20 x 50 x 500 mm stuckits ned i marken, därefter har den naturliga beständigheten i markkontakt klassificerats - se tabell 2.
Tabell 2. Beständighet i markkontakt hos kärnved för olika träslag.
| Träslag | Förväntad varaktighet i markkontakt (år) |
| Al, björk, gran | Mindre än 5 |
| Furu, lärk | 5-10 |
| Ek | 5-15 |
| Robinia (falsk akacia) | Mer än 15 |
| Teak | Mer än 25 |
Tre standarder, SS-EN 350, del 1-2, samt SS-EN 460 klassificerar den naturliga beständigheten mot rötsvamp, se tabell 3. SS-EN 350-2 är av särskilt intresse då den redovisar en klassificering av den naturliga beständigheten hos kärnveden hos ett hundratal kommersiellt intressanta träslag.
Tabell 3. Naturlig beständighet mot rötsvamp.
| Träslag | Beständighetsklass |
| Al | 5 |
| Ask | 5 |
| Björk | 5 |
| Bok | 5 |
| Lönn | 5 |
| Gran | 4 |
| Douglasgran (europeisk) | 3 - 4 |
| Furu | 3 - 4 |
| Lärk | 3 - 4 |
| Ek | 2 - 4 |
| Jättetuja (Western Red Cedar) | 2 |
| Teak | 1 - 3 |
| Cumaru | 1 - 2 |
| Iroko | 1 - 2 |
| Robinia (falsk akacia) | 1 - 2 |
Klassificering hos kärnved av några träslag enligt SS-EN 350-2. Träslag med bäst naturlig beständighet tillhör klass 1. Klass 5 är icke beständig.
Kärnved består av ”inaktiva" träceller. De öppningar mellan fibrerna som finns i splintveden och som möjliggör vattentransporten är här stängda och fungerar inte längre som transportväg. Kärnved är vanligtvis ganska resistent mot vattentransport speciellt på de tangentiella och radiella ytorna medan det i ändträ kan förekomma viss absorption. Splintveden suger vanligtvis upp betydligt mer vatten än kärnveden.
