Inom andra områden används begreppet fukthalt. Det definieras som kvoten av vattnets massa i en fuktig träbit och massan av den fuktiga träbiten, uttryckt i viktsprocent. Fukthalt används till exempel inom jordbruket och ibland även inom skogsbruket och träbränslesektorn.
Bestämning av fuktkvot
När ett virkesstyckes fuktkvot mäts är det egentligen ett värde på tvärsnittets medelfuktkvot som fås. Virkesstyckets medelfuktkvot kan då bestämmas med torrviktsmetoden eller uppskattas med en elektrisk resistansfuktkvotsmätare.
Torrviktsmetoden
Torrviktsmetoden innebär att man först väger en virkesbit, torkar den i ugn i 103 ± 2 °C till dess vikten inte förändras mer än maximalt 0,1 procent på två timmar, och därefter väger den helt torra virkesbiten igen. Fuktkvoten beräknas sedan enligt formeln nedan, se bild 1. Metoden som beskrivs i standarden SS-EN 13183-1 är på samma gång själva definitionen på fuktkvot och den enda praktiskt tillgängliga metoden att exakt bestämma fuktkvot. Nackdelen är förstås att metoden förstör provet och tar relativt lång tid.
Bild 1. Torrviktsmetoden. Fuktkvoten u definieras som kvoten mellan vattnets vikt i det fuktiga materialet och vikten av torrt trä efter torkning.
Resistansmetoden
Ett enklare, snabbare och oförstörande sätt att mäta fuktkvot är att använda en elektrisk resistansfuktkvotsmätare med isolerade hammarelektroder. Handhållna elektriska resistansfuktkvotsmätare med isolerade hammarelektroder bygger vanligtvis på resistansmätning mellan två isolerade stift som slås in i materialet. Nackdelen med resistiv fuktkvotsmätning är att noggrannheten är låg då mätningen påverkas både av virkets densitet och andra virkesegenskaper. Dessutom påverkas resultatet av handhavandet, bland annat gör fuktkvotsgradienten att även en liten skillnad i islagsdjup kan få stor inverkan på resultatet. Sammantaget innebär det att elektrisk resistansfuktkvotsmätare med isolerade hammarelektroder bara kan förväntas ge ett mätresultat som ligger inom ungefär ± 2 % från den sanna fukt¬kvoten för ett enskilt virkesstycke. Elektriska resistansfuktkvotsmätare med isolerade hammarelektroder fungerar därför bäst för att ge en skattning av ett partis fuktkvot snarare än värden för enskilda bitar. Resistansfuktkvotsmätning görs enligt standarden SS-EN 13183-2. För bra mätresultat ska man regelbundet kalibrera fuktkvotsmätaren med ett kalibreringsblock. Vissa typer av impregneringar eller behandlingar av träet kan påverka uppmätt fuktkvot och behöva särskild kalibrering. Limfogar kan också påverka mätningen.
Bild 2. Mätning av fuktkvot i virkesstycke med resistansmetoden. Elektroderna ska slås i längs fiberriktningen.
Ytfuktkvoten är viktig att kontrollera eftersom den har stor betydelse för ett färgskikts vidhäftning vid målning och är avgörande när det gäller risk för mikrobiell påväxt vid exempelvis inbyggnad.
Det finns ingen svensk eller europeisk standard för mätning av ytfuktkvoten på virket. Följande metod är tagen från Handbok Fukt i trä för byggindustrin – Fuktegenskaper, krav, hantering och mätning.
Mät ytfuktkvoten med elektrisk resistansfuktkvotsmätare med isolerade hammarelektroder genom att tvärs fiberriktningen pressa de isolerade hammarelektrodsspetsarnas koniska mantelyta med handkraft ner i virkesytans vårved, så att mätspetsarnas halva mantelytor ger ett avtryck i träet tvärs fiberriktningen. Gör alltid tre mätningar tätt intill varandra på mätstället och beräkna sedan ett medelvärde. Medelvärdet stäms av mot aktuellt krav.
| Mätning av ytfuktkvot på ett virkesstycke – stiftet läggs mot träytan och parallellt mot änden. | Elektrodspetsarnas mantelyta trycks ned i vårveden (ljusare). | |
 |
||
|
Nedre delen av hammarelektroden kan slipas ner så att rätt vinkel uppnås. Virkesstyckets längsriktning |
||
Bild 3. Mätning av ytfuktkvot med resistansmetoden.
Virke som levererats torkat från sågverk har alltid en ytfuktkvot som ligger under riskabla nivåer, men virket kan ha fuktats upp genom exempelvis nederbörd, felaktig lagring eller att virket har placerats i kontakt med blöt betong och därmed fått en förhöjd ytfuktkvot. Fuktkvoten i trästyckets inre påverkas normalt inte om uppfuktningen är kortvarig. Inte heller påverkar fukten i virkets inre delar ytornas fuktkvot då fukttransporten ut genom virket är avsevärt långsammare än avdunstningen från ytan. Virke som utsatts för vatten måste torka ut. Beroende på fuktnivå kan det göras naturligt, med avfuktare eller med byggfläkt. Ytfuktkvoten får vara högst 18 % vid inbyggnad och högst 16 % vid ytbehandling.
Fuktkvot i nyavverkat virke
Fuktkvoten i splintveden i nyavverkat virke kan ligga på upp till 160 % i splintveden medan kärnveden är betydligt torrare, under 50 %.
Fukten i virket finns i huvudsak i två olika former: fritt vatten i cellernas hålrum och vatten som är bundet till cellväggarna. Vid torkning avgår först det mesta fria vattnet i fibrernas cellhålighet och därefter avges vattnet som är bundet till cellväggarna.
Den fuktkvot där det fria vattnet avgetts men cellväggarna fortfarande är mättade betecknas fibermättnad. Över fibermättnad påverkas virkets dimensioner mycket lite av torkningen, det är först när vattnet i cellväggarna avges som träet börjar krympa. Fibermättnad ligger oftast omkring 30 % fuktkvot.
