Bärförmåga och förankring

Detaljeringsgraden anpassas till konstruktionens geotekniska kategori 1, 2 eller 3. Krav och dimensioneringsregler ges i Eurokod 7: Dimensionering av geokonstruktioner.

Geoteknisk kategori 1 får tillämpas för en liten, konventionell och relativt enkel geokonstruktion, där laster, uppfyllnader och schaktdjup är begränsade och risk för stor personskada inte föreligger. Geoteknisk kategori 2 avser en geokonstruktion för vilken allmän praktisk erfarenhet finns - dimensionering och utförande sker med allmänt accepterade metoder. Utan dessa förutsättningar ska Geoteknisk kategori 3 tillämpas.

Geoteknisk kategori 1

I Geoteknisk kategori 1 kan grundplattor dimensioneras enligt förenklade regler. Dimensionerande grundtrycksvärden kan tillämpas för grundplattor enligt tabell nedan, om grundplattornas bredd och grundläggningsdjupet är ≥ 0,4 m.

Värdena i tabellen multiplicerade med fundamentarean ger största vertikalkomposanten av dimensionerande last i brottgränstillstånd inklusive egentyngd och fyllning över konstruktionen. Överslag ger på detta sätt en uppfattning om erforderlig area hos fundamentet.

Tabell 1

Geoteknisk kategori 2 och Geoteknisk kategori 3

I Geoteknisk kategori 2 ska fält- och laboratorieundersökningar utföras i sådan omfattning att information erhålls om jord-, berg- och grundvattenförhållanden i de avseenden som har betydelse för geokonstruktionens funktion och omgivningspåverkan. Detta innebär att sakkunnig person ska anlitas för utformning av grundkonstruktionen. Detsamma gäller för konstruktioner i Geoteknisk kategori 3.

Markytan under en byggnad komprimeras genom belastningarna från byggnaden. Hur stor sättningen blir bestäms av jordartens egenskaper och grundtryckets storlek. Största sättningen uppkommer i löst lagrade leror medan berg och hård packad morän inte ger nämnvärda sättningar.

Sättningar

Sättningar kan vara jämna, lika stora i alla delar av byggnaden, eller ojämna, det vill säga olika stora i olika delar. Ojämna sättningar i mark kan orsaka stora problem, till exempel att dörrar och fönster blir svåra att öppna och stänga eller att golv börjar luta. Yttertrappan kan lossna från husväggen och det kan bli bakfall i VA-ledningar. Sprickor uppstår då ofta i grundkonstruktionen och i tunna ytskikt medan trästommen kan följa med vid måttliga marksättningar. För att mark med stora eller ojämna sättningar ska kunna bebyggas pålas byggnaderna. Vid mindre djup till fast mark, kan sättningsbenägna massor ersättas med till exempel packad samkross eller packad sprängsten så kallad kompensationsgrundläggning.

Jordtryck

Jordtryck mot en grundkonstruktion tas i de flesta fall upp av grundkonstruktionen men i vissa fall kan byggnadsstommen i övrigt behöva medverka. Vid sluttningshus kan bjälklaget över bottenvåningen behöva medverka till att ta upp oliksidigt jordtryck.

Källargrunder kan behöva dimensioneras mot jordtryck, till exempel med tvärgående väggar, kontreforer eller med särskild armering. Genom val av lätt fyllning mot en grundkonstruktion minskas jordtrycket.

Förankring

För att tillgodose kravet på säkerhet, stadga och beständighet ska en trästomme förankras i grundkonstruktionen. De krafter som överförs till grundkonstruktionen kan vara såväl vertikala (lyftkrafter) som horisontella. Horisontella krafter kan uppkomma på grund av vindlast eller konstruktionens verkningssätt, till exempel vid bågar eller ramar. I vissa fall, till exempel vid inspända pelare, ska en grundkonstruktion kunna ta upp även moment.

Förankring av stommen i grunden sker ofta med hjälp av fästdon av högvärdigt stål som gjuts eller fästs i grundkonstruktionen. För mindre träbyggnader kan man använda plattstål, expanderande fästdon eller särskilda byggbeslag av stål. Vid större byggnader, till exempel hallar, används mera komplicerade förankringar, ofta av stål. De dimensioneras i varje enskilt fall.

Bild 1. För enklare träkonstruktioner, till exempel stolpar, används stolpsko för förankring.

Bild 2. Exempel på förankring av trästomme mot en grundkonstruktion med plintar.