En möjlighet är att konstruktionen kompletteras med diagonaler, se figur 13.1 b). På detta sätt kan formen inte ändras till en parallellogram som visas i figur 13.1 a) utan att diagonalen förlängs relativt mycket, vilket inte inträffar om diagonalen är korrekt dimensionerad. En annan metod är att säkerställa stabiliteten med hjälp av väggskivor som visas i figur 13.2 c), alltså styva, plana ytelement som motverkar formförändringar. En tredje metod för att uppnå stabilitet är att man förhindrar vinkeländringen mellan konstruktionsdelarna, antingen i hörnen mellan balk och pelare, figur 13.1 d) och d’), eller vid grunden, figur 13.1 e), eller på båda ställena.
Naturligtvis finns det variationer på dessa fundamentala metoder för att uppnå stabilitet. Ändå är de flesta konstruktioner stabiliserade med endast en av dessa metoder. Man kan samtidigt använda fler än en stabiliseringsmetod, till exempel samtidigt momentstyva förband och diagonaler. Detta görs vanligtvis om konstruktionens styvhet behöver förbättras. I sådana fall blir konstruktionen uppenbart mera okänslig för andra ordningens, det vill säga icke-linjära, effekter.
Limträpelare
